Voices

För några veckor sedan så var jag hemma hos mina föräldrar.
Jag skulle hjälpa min mamma att sätta in en massa gamla kort i fotoalbum.
Dom hade legat så länge uppe i en byrålåda och vi ville att det skulle bli lättare att titta på dom och få dom sorterade.
Sagt och gjort så satte vi igång.
Jag satte in alla bilder på min mamma först.
Sedan alla på min pappa och min äldre syster.
Efter det så kom alla bilderna på mig.
Bilder ifrån bland annat den tiden som jag gick i skolan.
Tiden då jag blev mobbad.
Det var svårt för mig att se på dom bilderna.
Jag såg på dom och sa "fy fan va ful jag var där"
Både min mamma och min älskade fästman tillrättavisade mig direkt och sa att det var jag visst inte.
Senare samma vecka så var jag ute med min lilla hund på promenad.
Som vanligt surrade tankarna i huvudet och allt det där kom upp igen.
Jag började fråga mig själv när det egentligen är som människor bestämmer sig för att sluta se på personlighet och istället se på utseende och matriella saker när de bedömer någon.
För när jag började i fyran så var jag fortfarande samma självsäkra flicka som jag varit sen jag började lekis.
Men det var i fyran som jag helt plötsligt inte dög längre.
Det var då som dom bestämde att jag inte dög och att jag var en ful, sjuk, konstig människa som inte passade in bland dom.
Det var i så många år som jag blev intalad att jag inte var värd något.
Jag blev hjärntvättad så pass mycket att när jag nu ser på mina bilder ifrån den tiden så vet jag inte om det är jag själv eller deras röster som ekar i mitt huvud.
Som skriker åt mig att jag är ful.

En del saker sitter så djupt att jag inte vet om dom någonsin kommer försvinna helt.